Oftast brukar jag bara klaga och gnälla på mina föräldrar.
Men när dom lämnar mig att äta ensamen en gång känns
det som att dom övergett mig helt. Att vara ensamen är det
värsta jag vet, ingen att prata med, ingenting.

Som tur var gör Jennie mig sällskap ikväll. Vi hade nog
tänkt fara och hälsa på Jens, Mattias och Henke :-) 

Ett litet djuptänk. Tänk om man har varit gift med någon i
40 år typ, och så dör den ena, förstår ni vilket tomrum dom
skulle lämna bakom sig! Den personen man sovigt med 
alla nätter i 40 år, den presonen man bott ihop med, den 
personen som bara funnits dära alla dagar i veckan.
Nej, blä för ensamheten!